Otämnd vatten och fiskarnas drömmar

Vad som idag är finska och svenska sidan av älven – som kallas “Muonionjoki” i norr innan den byter namn till “Tornionjoki” eller Torneåälv vid byn Lappea – har faktiskt varit en kulturell och språklig enhet i många århundraden. Innan året 1809, när Finland blev en del av Ryssland för en period på drygt 100 år, hade vi i Kolari liksom landet i sin helhet tillhört Svenska riket, och boplatser såsom kyrkbyn hade uppförts under samma namn på älvens båda sidor. Så kom den ryska tiden, och älven skulle plötsligt föreställa en gräns mellan stormakterna. Det var åtminstone meningen, men det gick inte att skilja folk som livnärde sig just på älven och bodde vid dess strand. Och i vintertid var det ju för enkelt att promenera till andra sidan.

Människorna i Kolari, liksom i Pello och Tornio i söder eller Muonio i norr, har alltid först och främst betraktat sig som tornedalingar. Det finns mer som förenar än som skiljer oss. `Meänkieli` eller Tornedalsfinska - en finurlig mix av finska, svenska och egna ord, med officiell status som minoritetsspråk i Sverige - är kanske det bästa exemplet, och efter boksuccén “Populärmusik från Vittula” av Pajalabon Mikael Niemi också det kändaste. Vi gifter oss tvärs över älven, vilket blir en speciell fest varje år när det händer. Vi äter “rieska”, lappländska tunnbröd, och vi fiskar lax från samma älv (och ibland avundas även de bästa grannar, när dom måste titta på hur motparten på andra sidan lyfter upp den största fisken).

Så älven är mycket mer än bara ett utmärkt fiskäventyr, det är också en lång, obruten historia som forsar genom tiderna. Och alla vattendrag, varje å som för kristallklart vatten till älven från de små insjöarna, är sevärdheter för varje resande – och icke minst en våt dröm för alla som kommer hit för att fiskar.